Stormens öga.

Han sätter sina händer mot dotterns hjässa, kysser hennes panna och lovar att skydda inatt. Husets väggar som omringar dem är belägna på kalfjället utan något som helst skydd mot stormen som nu river med allt mer hungrande tänder. Han håller henne tätt intill sig, vaggar allt som finns kvar för honom. Allt av betydelse.

Vindarna rasar mot husgrunden, deras vingar slår mot taket, sliter nästan loss fästet. De tjuter, med sådant oväsen, bär med sig skuggorna som kryper in genom skorsten och springor, tätar luften till det otänkbara. Bär med sig skrik från forna tider, väsens väsande, naturens egna spådomar. De faller, över boningen, som en förbannelse. Han håller henne hårt. Hör hur stormen gnyr mot barnet men vägrar låta den blåsa dem tomma. Borrar ner sina naglar genom hennes kofta. Lutar kinden mot hennes panna.

Hon är rummets mittpunkt, golvets tyngdpunkt. Hans kärna, i den mansgestalt som omger hennes skakande kropp. Hon är hans pelare.

När vindarna sliter loss husets tak, är hon handen som sträcker sig mot stormens öga.