Det finns en gräns för hur mycket en människa kan tåla. Det finns en gräns för hur man beter sig och behandlar andra. Det är lätt att själv predika om hur jävla orättvis världen är men det blir inte bättre än vad man gör det till. Man skapar sina egna situationer, sin egen tragedi, för att för den delens skull inte tvunget bära behovet av att rasera andra människors världar i jakten på sin egen. Att leva som man lär eller att kuva andra människor till att följa sina egna regler, som är skapta för ditt bättre vetande. Inte någon annans. Du vet att du förändrar världen med alla otillåtna medel, för du är jakten i berättelsen om jägaren och bytet. Du är centrerad i din egen saga. En brinnande moder som begraver sina barn i aska. Trots ett senare skede i livet vistas du på den plats där du föddes, det liv du flydde. Alla talade om hur stark du var, hur du stod emot stormar och krig. Men var går gränsen för övergivenhet? Sluter du avtal med ditt samvete eller din illvilja? När du stannar upp tiden, när du vänder dig om står du då öga mot öga med ånger eller bitterhet? Bygger du dina resor genom ditt eget universum strävande mot målet, eller efter hämnd?
Nya utmaningar, nya erfarenheter, ny tillvaro, nytt hem, ny familj, nyy ansikte, ny identitet. Nytt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar