Jag vet inte hur många det är som läser min blogg, antagligen endast ett par stycken vid något enstaka tillfälle. Egentligen vill jag inte veta, egentligen vill jag bara gardera mig mot vem och vilka för risken att bli igenkänd, kritiserad, hånad. Min största oro är egentligen att min pojkvän ska besöka min blogg, läsa något och tycka att jag är helt dum i huvudet. Eller att någon av mina vänner snubblar över en dikt eller text som jag skrivit och tänder; "Vem fan skriver såhär?" Jag vet att jag inte borde bry mig, men det gör jag, och det är just andras åsikter som betyder något när man skriver. Det är deras respons och uppskattning eller i värsta fall negativ kritik som räknas. Annars skulle allt vara förgäves. Som att tala för döva öron.
Jag kan inte ändra på sättet jag skriver, det sitter i ryggmärgen. Samtidigt tänker jag inte identifiera mig så pass mycket med mitt skrivande att jag övergår i att prata i metaforer och i 6- respektive 5-taktsrader, för att vi ska vara en och samma. Det finns ett köttsligt jag och ett själsligt jag och de samarbetar inte oftare än att jag får be snällt. En yttre och en inre värld och allt där emellan. Jag vill inte behöva skämmas om jag viker ut mig känslomässigt. Om jag säger att jag inte riktigt längre orkar vara den som fortfarande klarar sig bra, den som tagit sig upp och ur skiten, den som siktar högre och kämpar på. Det är inte sant. Jag är fortfarande samma människa bara det att jag hamnade i en reva av verkligheten. Jag har sett världen för vad den är, sett hemskheter men samtidigt så mycket kärlek. Det är vad som har format mig, men ska jag kämpa innanför eller utanför min bubbla av trygghet som jag förlitar mig på?
Min vardag är min trygghet oberoende av vad den bygger på. Samma sak gäller min texter, allt jag skriver. Så länge det bibehåller någon form av integritet och inte förväxlas med min officiella personlighet är jag lugn. Så länge allt är detsamma som förut är jag orubblig, jag blir lugnet mitt i min egen storm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar