Soft lips are open, knuckles are pale, feels like you're dying.. like you're dying.

Det värsta har dragit förbi. Det var bättre igår och idag gick allt mycket enklare, de flesta stunderna. Jag måste fortfarande koncentrera mitt medvetande på en specifik punkt för att inte försvinna.. och gå sönder, igen. Det kommer att gå över, jag vet ju det. Jag är väl medveten om att perioder som denna kommer att dyka upp i mitt liv när jag minst anar det och jag har valt att känna. Jag har valt att inte vara bedövad för oavsett med- som motgångar.

Mina piercings har förresten valt att överge mig. Min stav i labret började tappa sin kula titt som tätt för ungefär en månad sedan. När jag köpte nya kulor och skruvade på så började den istället infekteras och trilskas. När jag väl tog ur den och lät det läka började min mouche att bete sig lika barnsligt. Häromdagen bytte jag till en längre stav för att slippa ytterligare besvär, då kulan hämnades genom att hoppa ur när jag sov och gömma sig på oidentifierbart ställe. Nu har jag gett upp. Inga mer pericings i ansiktet för min del.

Psst... imorgon åker jag och Johan till London!