Hatar att jag förstör allt. Att jag raserar det jag så envist byggt upp. Jag vet att ångesten kommer följa mig hela livet, att mina nedåtperioder är något jag får acceptera och försöka koncentrera mig på de längre perioderna emellan som faktiskt är bra. Men vad gör man när det känns som om man ska gå sönder? När man står på en plats där man alltid måste skrika och slåss... mot sig själv. Urlakad men ändå så full av känslor att gråten trycker på bakom ögonlocken och oron väller över i bröstet.. det vattnas i munnen och varje gång jag glömmer bort att andas så känns det som att jag ska kräkas. Som att jag måste koncentrera hela min kroppstyngd på att inte falla ihop, inte fall isär. Måste hålla armarna hårt kring bröstkorgen så att hålet inuti inte imploderar och jag spricker.
Varför måste det vara såhär?
Jag blir så trött på mig själv.
Varför måste det vara såhär?
Jag blir så trött på mig själv.
3 kommentarer:
du får mer än gärna komma hit om du känner för att komma bort o få annat o tänka på. fast verkar som du flänger omkring mycket iaf! :) du är underbar kristine. saknar dig jätte mycket! man får ha dåliga dagar. även om det är jobbigt, och även om man inte vill ha dom ..
<3
raring. vi sitter i samma båt. men jag vet, och DU vet att du är stark, att du kan ta kontroll över ångesten även när den känns överväldigande. tungt är det, men det går. och jag Vet att du kommer stå stadigt, om inte ännu stadigare efter den här stormen. och du, jag är mer än gärna ditt skjul, som du kan gömma dig i när det blir för stormigt. ok? jag älskar dig, mer än jag förstår hur. puss/ din Anna
vet precis hur det känns hjärtat, hur jävla less man blir på att det alltid är två steg fram, ett steg bak. men vi fixar detta för vi är nog lite för envisa för att ge upp :)
jag älskar dig! <3
Skicka en kommentar