Känner mig kluven på mitten. Som om en skugga dragit in över landskapet, en okänd hand har ruckat min existens. Som om något smutsigt kommit och dragit skam över oss. Därför känner jag mig både urholkad men full med ångest samtidigt som jag vet att tiden läker alla sår. Jag ger det ett par dagar, en dag tillsammans med något nytt kanske hjälper mig att se saken på ett annat sätt. Jag ger inte upp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar