De kom ett, de kom två, de kom tre...
dessa kluvna tungor
kastade sten, över ögonlocken - skingrade aldrig dimman,
utan byggde brofästen mellan tinningarna.
Spelade spratt bakom pannbenet, knackade fröjdsamt med sina naglar mot panngloben
dansade ett vansinnesstråk framför pupillerna.
Jag var alltid blind, är alltid vilsen,
kväver mig, när de ramlar ner.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar