Lika fort som det kommer, försvinner det. Vinddrivet försvinner det lika snabbt som det oönskat tränger sig tillbaka. Det är en bergochdalbana som jag måste hänga fast vid för att inte falla. För det här är det enda jag vet. Och jag är van. Jag är van vid att mitt liv är ett svartvitt mönster som oftast ruckas i kanterna. Jag tror det är här min pedantiska läggning och mitt i synnerhet rigorösa sätt att planera in i minsta detalj, kommer ifrån. Jag blir fylld av oro och förtvivlan när det jag byggt upp rasar ihop mitt framför ögonen på mig, när det för personen brevid mig är en ren petitess. Något man kan strukturera om. Samtidigt skulle jag aldrig vilja ha den där gråzonen. Det där förutsägbara, slentrianmässiga. Orubblig struktur blir tråkigt. Ofarligt blir själsdödande.
Nu har vinden vänt, hålen har läkt ihop och allt det svarta jag grät ut inatt lämnade mig med en utmattning som gav mig en djup sömn och en mardrömsfri natt för första gången på länge. Det tomrummet jag somnade med igår ersattes idag av ett totalt lugn. Som ett stilla hav innanför revbenen. Jag har gått runt med ett leende på läpparna hela dagen. Men tanken om att jag klarat mig hit, varför skulle jag inte kunna gå längre? Med tryggheten om att jag har allt jag behöver och att jag framförallt funnit någon som accepterar och orkar med den jag är. Som inte räds mina humörsvängningar, mitt dåliga tålamod eller min osäkerhet. Någon som inte förnekar mig utan är stolt över att säga att jag är hans. Jag vill säga till honom att all den ilska och bittherhet jag kastar åt hans håll, aldrig är menat åt honom. Att det egentligen är en bitterhet över min egen oförmåga för stunden. Och att det inte är något farligt, det går alltid över. Jag skulle vilja säga till honom att det fortfarande pirrar i magen varje gång han kommer ut ur duschen eller in genom ytterdörren. Att jag fortfarande saknar honom så jag kan dö minuten efter att han har gått till jobbet. Att jag ligger vaken på nätterna och bara tittar på honom när han sover, lägger en hand på hans bröst och känner hans hjärtslag.
Nu har vinden vänt, hålen har läkt ihop och allt det svarta jag grät ut inatt lämnade mig med en utmattning som gav mig en djup sömn och en mardrömsfri natt för första gången på länge. Det tomrummet jag somnade med igår ersattes idag av ett totalt lugn. Som ett stilla hav innanför revbenen. Jag har gått runt med ett leende på läpparna hela dagen. Men tanken om att jag klarat mig hit, varför skulle jag inte kunna gå längre? Med tryggheten om att jag har allt jag behöver och att jag framförallt funnit någon som accepterar och orkar med den jag är. Som inte räds mina humörsvängningar, mitt dåliga tålamod eller min osäkerhet. Någon som inte förnekar mig utan är stolt över att säga att jag är hans. Jag vill säga till honom att all den ilska och bittherhet jag kastar åt hans håll, aldrig är menat åt honom. Att det egentligen är en bitterhet över min egen oförmåga för stunden. Och att det inte är något farligt, det går alltid över. Jag skulle vilja säga till honom att det fortfarande pirrar i magen varje gång han kommer ut ur duschen eller in genom ytterdörren. Att jag fortfarande saknar honom så jag kan dö minuten efter att han har gått till jobbet. Att jag ligger vaken på nätterna och bara tittar på honom när han sover, lägger en hand på hans bröst och känner hans hjärtslag.
Istället låter jag bli och hoppas att han vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar