Inferier.

Det som ligger brevid dig i sängen är inte din kropp längre. Det är bara att redskap. Din tunga är tvångsföda som ingen låter dig skära ut. Du tömmer lungorna på luft, inväntar en ny våg av hämningar som du sedan kan linda kring ögongloberna. Vägra dig själv friheten att andas. Du tänker inte sälja dina ord till deras fördomar, tänker inte servera dig själv redigerad. Så du svingar slagfärdigheten över fälten och skräcken slår dig likt piskrapp över ryggen. Du går i förtvivlan, i ständig rädsla för vad som kan hända. För den som ska dö. För din egen kropp som inte alltid förmår sig att leva hel genom kriget.

Du är alltid jagad, du är alltid bytet.

Du är den som gräver gropen baklänges. Du önskar att du inte vore den som räddar dig själv. Den varelse som instinktivt slåss om nätterna, återupptar sin flockdjursexistens. Det nya livsmönstret i andetagen när du andas, med blödande fingrar som rör vid din kind. De ber dig lämna platsen under dina drömmars ögonlock. Och du är hälften belyst, hälften dold i mörker.

Du talar med skämda lögner, du talar om skadan du åsamkar genom att endast vidbrännas av osäkerheten att falla över stupet. Du talar om huruvida din hud beklär din sinna med samma desperata längtan efter en smekning, en handfast trygghet, en bris mot de brända kinderna. Du ber dig själv erkänna något som i slutändan aldrig är ditt fel. Du går utan några som helst gränser. Du vandrar med inferier. Gräver mellan dina revben, nöter runt ditt hjärta. Säger; "Det här är mitt liv."