Tell me when the kiss of love becomes a lie.

Jag har inte valt den situation jag hamnat i men samtidigt har jag gjort ett mycket medvetet val att inte anstränga mig till mitt yttersta för att försöka förändra situationen. Det har inte så mycket med likgiltighet som lathet att göra och jag vill gärna låta mig själv tro att jag inte är så pass känslokall som jag kanske framställer mig själv som. Sanningen är att det finns så oerhört mycket som inte berör mig i ryggen enbart för att jag valt att det ska vara så, att det ska få vara orört, någonstans utanför mitt revir. Just för att jag inte orkar med. Jag vill tro och klänga mig fast vid förhoppningen om att jag har blivit bättre, i välmående och som person. Att jag bekämpar mitt inre lilla krig som säkerligen fortfarande pågår någonstans i innanmätet och att jag lägger all fokus på framtiden, på det som hägrar och en längtan inom mig som egentligen enbart bottnar sig på det faktum att jag är rastlös och rotlös i själen. Att min övertygelse befrias i tanken av att lyckan ligger i något som kommer ske i framtiden och så länge jag försöker lite till, sträcker mig lite längre så når jag den. Totalt och fullt ut. Jag är däremot inte så pass naiv att jag inte inser att detta aldrig kommer att ske, att min jakt kommer att pågå tills jag dör. Men rollen som jägare och offer om vartannat har satt sin prägel och är svår att lämna. Döm mig gärna efter mina handlingar utifrån den jag är; jag rör mig inom mitt revir och de jag väljer att placera där tillsammans med mig. Vilket i sin tur kanske helt enkelt gör mig likgiltig? Rätta mig om jag har fel.