Krig.

I din egen värld buktar du mot väggarna, skaver i fogarna, filar av tapeten, kliar mot gallret. Du bildar din egen kupa av ensamhet, av det som graveras längs de svettiga kotorna. Himlen är färglös och kall där solen aldrig drar fram. Ditt hem är en kallelse på ett liv som aldrig smakar av underjord, av de rovdjur som härjar över dina vidder. Kastar köttet åt vargarna. Du är en krigare, ett offer, den som jagas genom mardrömmarna. Du blir ett barn, du drömmer om att du förändras genom sömnen varje gång du vaknar blödande, gråtande, ängslig och förtvivlad. Det bränner inom dig, i medvetandet, i minnet, i ögonen, munnen, alla hål du har att delge. Deras tungor slickar lakanen längs dina skuldror, river med klorna. Smaken är densamma hos dem alla, strukturen och metoden. De vill alla samma sak, att befläcka, beordra, bestiga. Du som vaknar tusen nätter senare med svält och pest i ditt bröst. Ett tillstånd lika naket som du. Det luktar som av krig.

Som mannen som tar stryptag - du känner styrkan i hans grepp, ett fast handslag, en knuten näve. Han säger att du kan sova lugnt, men du ligger på helspänn för du vet att de kan komma in vilken tid på dygnet som helst. Du vankar av och an i tanken, känner på ytterdörren, ser till att det är låst, persiennerna nerdragna. Lägger dig åter vid hans sida, hans rygg, svetten, lukten. Abstinensen eller avvärjningen som härjar i hans kropp, men avtar som sömnen infinner sig, som en storm som bedarrar, mojnar till en dimma över ögonen. Där finns ingen ömhet i hans blick, inget fokus, inget liv. Där finns ingen att bädda ner dig, stryka dig över kinden, hålla om dig när du är ett barn. Där finns inget hinder mellan dig och omvärlden, avgrunden utanför. Han har berättat för dig om de gånger polisen slagit in dörren, tvingat ner honom på golvet, rensat lägenheten från alla otrevligheter. Du vet det, men du säger ingenting. Du vet det, att du blir en del av hans värld, hans inredning, när han redan har dig i sin hand. Men du vet att dörren är låst, fönstren reglade, hans kropp i fosterställning. Det är äckligt när en man gråter, det är äckligt att se din man gråta. Och du är kvinnan, lika förförisk som oren, det oheliga, synden.

© 2007 Kristine Persson