Each morning I get up I die a little, can barely stand om my feet. Take a look in the mirror and cry, Lord, what are you doing to me?

Jag går och lägger mig med musik i öronen för jag tänker jag ska drömma lyckligare, jag vaknar fem minuter tidigare för jag tror att jag ska hinna allt det där som jag annars alltid behöver ett par extra minuter för i sista sekund. Jag går inte naken hemma längre eftersom jag lärt mig att jag flyttat till en plats med fler fönster och grannar. Jag går fortfarande på rutin för att jag är besviken på att livet inte är särskilt föränderligt. Jag går och lägger mig när jag är uttråkad för jag tänker att min trötthet ändå är kronisk. Jag är inte lika paranoid längre för jag tänker att ingen hinner ifatt mig ändå nu när jag är mer rastlös än någonsin. Jag går inte i samma onda cirkel längre nu när jag är mer eller mindre rotlös. Jag går inte ner på stan för jag är rädd för folk som egentligen inte alls vet vem jag är. Jag ringer till företag med en auktoritet i rösten som ignoreras, det är ju ingen som vet vem jag är. Jag längtar tillbaka till min ungdoms synder för jag tänker att det var roligare då, jag begraver allt mellan raderna för jag tänker det är enklare så.