In the night I hear 'em talk, the coldest story ever told. Somewhere far along this road his lost his soul to a woman so heartless.

De senaste dagarna har samma ångestfyllda förvirring som jag ideligen försöker jaga bort återkommit. Jag vet precis vad det beror på - jag skapar för stora drömmar för en sån liten människa som jag. Det finns så mycket jag vill och lika mycket jag aldrig vågar och tyvärr handlar det om så stora steg att jag aldrig tar dem. Jag känner mig så oerhört otacksam för det jag har men den här rotlösheten inom mig och rastlösheten i allt jag gör är inget jag valt. För jag ångrar inte nuet, jag ångrar de beslut jag aldrig vågade ta för ett par år sedan. Hade jag följt mitt hjärta då så hade jag aldrig behövt sitta här och dagligen fundera över hur det skulle vara om jag vågat och känna rädslan i att veta att jag kanske aldrig mer får chansen.

Jag vill inte vara låst i mitt eget liv, skapa mina egna begränsningar. Jag har gråtit i en halvtimme nu över något jag inte kan kontrollera. Det skrämmer mig så fruktansvärt att veta att framtiden kan se exakt ut som gårdagen. Att jag kommer fastna det jag inte trivs i. Jag vill bara känna mig lugn i vetskapen om att man kan forma ett liv efter sina drömmar och att man kan kompromissa både med sig själv och den man delar sitt liv med. Det finns inga fel i det jag arbetar med eller där jag bor, min vardag är som vilken annan människas som helst. Men ändå kan jag inte låta bli att känna förtvivlan och tänka "Är det här allt?". Missförstå mig rätt, att träffa Johan och flytta till honom är nog det bästa som hänt mig. Den kärlek och den trygghet jag känner med honom har jag aldrig tidigare upplevt. Det finns ingen annan jag vill dela mitt liv eller spendera resten utav det med. Men jag är rädd att jag glömmer bort mina egna ambitioner allteftersom dagar flyter iväg. Jag vill känna att mitt arbete ger utlopp för min kreativitet, inte att jag enbart är någon i ett led av tusentals andra. Jag vill känna att vårt hem är en orubblig fästning som är vår alldeles egen och att min närhet är en trygg sådan där jag med gott samvete kan se mina framtida barn växa upp. Min största rädsla är att mina barn ska bli lika instabila och oroliga som jag en gång var och ibland fortfarande kan vara. Om jag och Johan är säkra i våra personer och vårt liv kan vi även ge samma känsla vidare. Därför vill jag känna att Johan kan stötta mig på samma sätt som jag önskar jag kan för honom i allt det han vill, men jag tror jag är för rädd för att tala med honom om det. Det dåliga samvetet och rädslan för otacksamhet tar över. Ändå behöver jag få bekräftat att det fasta punkten mellan oss är vi själva. Det är vi två som utgör grunden för våra liv och vårt förhållande. Det är runt oss själva vi ska bygga en bostad, ett arbete och en vardag. Jag vill veta att det här kan ske varsomhelst, närsomhelst. Att vi är ombytbara för varandra, flyttbara, anpassningsbara, risktagande. För jag är livrädd att jag inte kommer våga satsa på mina drömmar och på mig själv i rädsla för att förlora Johan om jag gör det.

Eller så är jag bara galen. Driver mig själv galen. Jag blir bara gråtfärdig när jag tänker på det så jag skjuter upp det och finner mig i att jag inte orkar förändra situationen, som vanligt.