Faces of the past are etched in my brain, the women I raped, the men I've slain,

Bortsett från att gamla hus faktiskt lever sitt eget liv med läten och andra underligheter så finns det något annat i det här huset. Som om någon trotsar stängda dörrar eller tätade väggar, på samma sätt som en fuktskada, ett skadedjur. Att saker försvinner, dyker upp på annan plats, att oreda blir reda och vice versa är väl en egen historia inuti mitt huvud. Men här är någon eller något varje natt sliter sig från sitt gömme och vandrar det hem som en gång var dennes. Något som tränger igenom alla sinnen och gör sin närvaro påmind. Det kan vara fotsteg över golvet, våningen ovanför. Lätta knackningar mot fönsterutan, även där våningen ovanför. Tyngdförflyttningar, dörrar som öppnas och stängs. Johan hör det också, vilket är ett bevis på att det inte är ytterligare något i min fantasi. De olika skiktens gränser biter inte alltid på mig, en fot slinter över, ett öra snappar upp en helt främmande konversation, en ensamhet byts ut mot närvarande sällskap. Visst. Men det här är något som sker i realtid, i den verklighet de flesta förnimmer. Spännande på ett sätt också.