After the battle is over and the sands drunken the blood. All what there remains is the bitterness of delusion.

Har hävt ur mig en del idag. Tyngden över bröstet har lättat. Kan inte förstå varför jag är så förbannat orolig hela tiden? Det stressar sönder mig att jag inte kan slappna av, inte kan sluta tänka, inte kan sluta vara rädd att något ska gå fel. Jag vet att jag har all tid i världen men samtidigt är jag så inställd på att inte spela samma passiva roll som jag gjort de senaste åren. Därav tvånget till intensitet och behovet av planering. Önskar jag kunde existera utanför ramarna. Göra det jag vill istället för det som förväntas av mig. Känna att jag för en gångs skull skapar något. Det är ju uppenbarligen något fel på min uppfattningsförmåga. Åter igen denna rotlöshet. Varför kan jag aldrig våga stanna, våga vara, våga känna mig trygg? Är det för mycket begärt att jag ska kunna lära mig vara nöjd med det som är?