I’m your dream, make you real, I’m your eyes when you must steal, I’m your pain when you can’t feel, sad but true.

I lördags hade jag min första ångestattack för första gången på säkert två-tre år. Det grämer mig att jag inte har lyckats underkuva mitt undermedvetna tillräckligt för att klara av sociala situationer av alla dess slag. Att slippa utsätta mig för förödmjukelsen att behöva låsa in mig toaletten. Sitta still. Bara vänta ut en bröstkorg som vill vända sig ut och in, ett huvud som känns som om det skulle sprängas, tusen nålar i skinnet och ögon helt svarta. Och jag vill allt annat än att belasta mina vänner med min kropps knäppa idéer. Vill inte vara någon jobbig flickvän/kompis som måste hyperventilera på toaletten när de andra står i hotellbaren. Och jag tror att jag överanalyserar, överhettar alla nervtrådar, hjärtslag och rytmer. Jag har faktiskt toppenvänner, det vet ni va?