Found a way to rid myself clean of pain and the fever that's been haunting me has gone away.

Kanske greppar jag efter varenda litet halmstrå, efter varenda stund fylld av ord som jag inte skapat själv. Ett hittepåspråk som jag önskar någon annan förstod. Tror jag behöver fylla ut tomrummen med liv, fylla alla de tysta stunder från de tysta åren. Det är så mycket jag inte minns, så skrämmande långa minnesluckor att jag inte vet vad jag ska vara rädd för. Framtiden, samtiden eller att hela tiden bara fastna i ett universum som roterar kring sitt eget skal och aldrig kommer ut. När alla kanaler är stängda och rymden bara skriker efter utrymme. Vem ska visa vägen om alla gått vilse?