We love this exaltation, we want the new temptations. It's like a revelation, we live on fascination.

Om slutet av mitt liv infann sig i skrivande stund skulle jag inte ångra de saker jag gjort, utan de jag aldrig gjorde. De steg jag aldrig vågade ta, de chanser som jag lät slippa undan och den tid som rann ut i sanden. Min kropp är mitt moderskepp, ett tempel som jag låter härskna varje gång jag inte går min vilja till lags. För varje gång jag kliver av ett plan, entrar ny mark skälver grunden under mig när kroppen vrider sig tillrätta. I en tunnelbanevagn i Paris där jag stannar någon minut extra inte bara för att det regnar ovan jord, men för att jag aldrig vill att den når sin slutstation. Jag är sekunderna av de där ögonblicken då en öde station efter en annan flackar förbi genom rutorna. Jag hoppas alltid att någon av dem ska erbjuda mig avstigning, bjuda in mig, ge mig en anledning att alltid vilja till nya platser. En öde sandstrand i en svart rymd, en kall grotta i ett korallvarmt hav, varje minuts sömn på ett flygplatsgolv. Det driver mitt vett till vansinne, detta enträgna letande efter platser där min kropp kan gå emot erkända fysiska lagar. Där solen aldrig går ner, där jag aldrig fryser, där allt rör sig och min kropp aldrig kan stå still. En ö som går att flytta, en ö som ingen kan hitta.... exempelvis. En ö i havet av universum där kollektivtrafik, skatt och söndagsångest inte finns, för tid och rum är bara relevant när man fortfarande befinner sig i sitt sökande. Det finns en plats för alla, en plats där den inre världen går i samspel med den köttsliga. En kombination som kan upphäva alla lagar och all moral.

Jag vet varken var det börjar eller slutar, men jag vet att min uppgift är att söka upphovet till min existens.