Känns som man är sex år gammal igen, första skoldagen, och man slits mellan tillhörigheten på skolgården eller det bättre vetandet som man kämpat för att hitta i sig själv men funnit i en bästa vän. Vad hände med det faktum att vi inte är 17 och hänger på samma lösa tråd som sakta men säkert tvinnas upp? Det finns så oerhört mer konstruktiva saker att lägga sin tid på än att ödsla den på att omfamna rollen som ett utsatt offer. We're too old for this.
I mitt huvud tänker jag att alla andra ska förstå; utvecklingen, framgången, återfallen, bakslagen. Att jag inte är mer än människa, att min vardag kan vara kaotisk liksom vem som helst och jag har inte åtta armar eller ett samvete till övers för här handlar det om att pussla ihop vardagen. Att få skarvar och mönster att passa. Tanken var ju att få allt att fungera. Ett socialt nätverk som är dysfunktionellt har ingen plats hos mig. Jag är inte elak, jag är konsekvent, har helt tappat konceptet som alla laskar runt på. Kan inte minnas att jag någonsin fann det särskilt givande. Det var bara en variant som livade upp slentrianen. Ta det inte så jävla allvarligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar