Words like violence, break the silence, come crashing in, into my little world.

Jag tror dagarna passerar medan mitt inre vilar. Flera år av mitt liv har bestått av väntan. Fler år av mitt liv består av svarta fläckar, tomma minnen, stunder jag inte vet om idag. Mina ögon glider undan, skapar frekvenser i udda dimridåer och jag försöker fokusera men mitt synfel får hela min substans att ruckas och bli skev. Glömsk och inte alltid närvarande. Jag försöker ta alla tillfällen i akt, nu när jag är medveten om vad jag har missat. Samtidigt vägrar jag att stressa och utsätta mig för en onödig risk till ett nytt anfall. Jag har varit fri i ett år nu och för första gången sätter jag min tillit till en medicinering som förhoppningsvis kan bibehålla en stabil nivå bland mina nerver och i min hjärna. Och jag måste försöka att göra detsamma.