And so it is, just like you said it would be. We'll both forget the breeze, most of the time.

Frustrationen i att bara vara en i mängden, som vill beröra och påverka. Som vill skrika i en värld av viskningar, som vet att jag skulle kunna göra skillnad, bara jag fick chansen. Jag skulle utföra mina uppgifter lika bra som vilken motståndare som helst. Jag skulle dra mitt strå till stacken, utkämpa kriget precis som mina medsoldater. Skillnaden är att jag inte skulle sluta där. Jag skulle formas till en predikare, en böneutropare med alla mina utropstecken, min ilska, min övertygan om en tyngdlag annan än den erkända fysiska, en själ som inte bara utgörs av känslor men även omvandlingsenergi. Att jorden inte är rund inuti, att tidelagen går att rubba, att universum går att expandera, att timglas kan vara konvexa. Att månen aldrig besöktes den där dagen för snart trettionio år sedan.

Att gömma sig bakom anynomitet i en värld där man inte får plats, den man bara kan blicka på från sin tillrättavisade position bland de lägre stående, det nedre kastet. Ska det känns som att någonting fattas, att kroppen är fylld av tomhet samtidigt som den svämmar över av idéer och drömmar? Ska det kännas hopplöst att våga ta klivet och satsa på den egna förmågan? Sensation säljer, frågan är om det är värt att vara ett känslomässigt utvik.

Löjliga tankar. Ignorera.