En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än, för en tid som bara går och aldrig kommer igen.

Jag är grovstickad fram mot revbenen, med fingrar som bänder loss svulsten, knuten i ryggraden, lägger det över allt jag står till svars för. De som slagit sitt kött i marken, tränger i djupare än min radie. De ger mig piskande vind, brutna knotor, ett renat samvete. Jag är ett namn utan vokaler, ett ansikte utan konturer.

Den ansiktslösa,
som roterar till mitten av sitt skal
biter sig fast som svärtan

och talheden
ligger tyst.