Ta bort dem; jag är ju tomhänt. Lägg inga fingrar på min hud. Sitter innanför och tittar på verkligheten. Från ett helt annat håll (tiden är i n g e n t i n g åter igen, alltid och senare). Mycket är fortfarande ofattbart, ogreppbart och jag undrar vem som valt att skapa mig i ett hämndlystet tillstånd med ett dissassociativt tillstånd runt mig. Inuti mig. Efter tjugotvå år och nästan lika många medveten om min omgivning är det fortfarande svårt att sortera ut och strukturera vad som krävs, vad som behövs och vad som är bortkastat. Jag kanske ägnar för mycket tid åt tankarna eller för mycket arbete på det som sviker i slutändan. Hur kan jag skilja på det och hur kan jag vända på det när jag inte får rätsida på det? Hittar inte anledningen till rotlösheten eller den rastlösa känslan av ständigt sökande. Jag vet att jag sagt det förr, att det gnagit i många år trots att jag känner mig fullständigt rofylld i detta nu. Alltid nyfiken, men ändå rofylld. Likväl stormar det utanför och lockar. Jord under naglarna, vinter i bröstet, stormar i håret,. Klippor under fötterna, skog runt huden, en lättare luft att leva av. Ett äldre språk, en tro som min, en rimfrost i norr som väntar.
Ändå sker det olyckor inuti. Samma som i drömmarna, men aldrig där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar