Det är som om natten här har sett allting och stilla sjunger med.

Varför står vi stilla under ett ögonblick som rensar oss på känslor? Som separerar känslan från brösten och vänder de vassa revbenen inåt? Jag gräver mig ner i en svacka som står mig upp till halsen, kväver syret och förblindar hjärnan. Jag är den som knyter ögonbindeln över mina drömmar. Något stoppar mig halvvägs, gör mig inte till mindervärdig, men mindre vetande. Alltmer letande. Det här sökandet förgäves (tid är ingenting, ett nollvärd i intet, i det tomma gap som är här, vi, då, nu). Jag kan sträcka mig till rimfrosten i norr eller eldvindarna i söder, utan att aldrig nå. Insikt skulle döda den förhoppning som ligger till grund för det som bara blir trassel. Ett nystan av uppgivenhet, skratt, förvåning, nyfikenhet... det som blir ett virrvarr av personlighet. Insikten är samtidigt det jag ständigt törstar efter. Insikt om att det finns ett annat levnadssätt, en annan väg, ett annat kött och blod än mitt.

Jag vill bara att någon sträcker mig... når, fångar, vaggar, rovar.

Hit, och innantill. Här, och utantill. Bara ett steg till.

Det finns tusen tankar, tusen idéer till fotografier, illustrationer, nya texter och upplagor. Kanske ett nytt manus. Många orörda timmar till ny design på bloggen, nya knep i PS. Vad är det som hindrar mig från att ta tag i sådant som är så självklart för alla andra? Svar; något sitter i vägen.