2007.
Ännu ett år i raden av dem man trodde skulle överglänsa det föregående.
Ännu något oavklarat, något förskjutet.
Något man tar igen, nästa år.
Men 2007 var ändå ett riktigt bra år. Jag avslutade ett förhållande som aldrig var nyttigt. Jag träffade Johan och blev störtkär. Jag jobbade större delen av sommaren, men hade en underbar tid de dagar jag var ledig. Jag var på Sweden Rock med Johan och alla, för mig, nya fina människor som jag lärt känna genom honom. Jag sa upp mig från mitt jobb och flyttade från Uppsala till Södertälje. Samtidigt som det kändes som det enda rätta och fortfarande gör det, har hösten varit väldigt svår.
Jag har press på mig från alla möjliga håll att jag borde ta tag i mitt liv. Jag får höra att jag inte borde bo i den skitstaden jag gör. Att jag borde ta upp studierna. Skaffa mig ett ordentligt jobb. Se till att få en stabil vardag och en ordentlig lägenhet. Visst. Men för mig är det viktigaste att jag mår bra. Min värsta mardröm är att hamna i samma hål som jag befann mig i under två års tid, som jag idag inte minns särskilt mycket utav men som har lämnat så många minnen och ärr på inuti men även utanpå min kropp. Och jag hamnar där så lätt. Av stress, av vantrivsel, av en uttråkad faktor.
Ibland känner jag att jag sakta men säkert är på väg ner där igen. Och jag vet att jag kräver och behöver stabilitet. Jag behöver en vardag som ger mig struktur och en annan människa som stöttar mig i vått och torrt. Jag har en underbar pojkvän men samtidigt känns det nya året inte det minsta förväntansfullt. Situationen av väntan känns inte tillfällig utan tillsvidare. Jag och Johan har våra meningsskiljaktigheter, vi ser rätt och fel på helt olika sätt. Vi reagerar och svarar inför känslor på helt olika sätt. Därför måste vi kämpa för att det ska fungera. Det här är det första, ordentliga förhållandet för båda två. Vi behöver vara olika men vi behöver samtidigt kunna mötas halvvägs. Alltid vara öppna för varandra, att alltid kunna kompromissa. Annars överlever inte det här. Och utan Johan vet jag inte vad jag skulle göra. Han är det som betyder absolut mest för mig.
"When're you gonna make up your mind? When're you gonna love you as much as I do?"
Men 2007 var ändå ett riktigt bra år. Jag avslutade ett förhållande som aldrig var nyttigt. Jag träffade Johan och blev störtkär. Jag jobbade större delen av sommaren, men hade en underbar tid de dagar jag var ledig. Jag var på Sweden Rock med Johan och alla, för mig, nya fina människor som jag lärt känna genom honom. Jag sa upp mig från mitt jobb och flyttade från Uppsala till Södertälje. Samtidigt som det kändes som det enda rätta och fortfarande gör det, har hösten varit väldigt svår.
Jag har press på mig från alla möjliga håll att jag borde ta tag i mitt liv. Jag får höra att jag inte borde bo i den skitstaden jag gör. Att jag borde ta upp studierna. Skaffa mig ett ordentligt jobb. Se till att få en stabil vardag och en ordentlig lägenhet. Visst. Men för mig är det viktigaste att jag mår bra. Min värsta mardröm är att hamna i samma hål som jag befann mig i under två års tid, som jag idag inte minns särskilt mycket utav men som har lämnat så många minnen och ärr på inuti men även utanpå min kropp. Och jag hamnar där så lätt. Av stress, av vantrivsel, av en uttråkad faktor.
Ibland känner jag att jag sakta men säkert är på väg ner där igen. Och jag vet att jag kräver och behöver stabilitet. Jag behöver en vardag som ger mig struktur och en annan människa som stöttar mig i vått och torrt. Jag har en underbar pojkvän men samtidigt känns det nya året inte det minsta förväntansfullt. Situationen av väntan känns inte tillfällig utan tillsvidare. Jag och Johan har våra meningsskiljaktigheter, vi ser rätt och fel på helt olika sätt. Vi reagerar och svarar inför känslor på helt olika sätt. Därför måste vi kämpa för att det ska fungera. Det här är det första, ordentliga förhållandet för båda två. Vi behöver vara olika men vi behöver samtidigt kunna mötas halvvägs. Alltid vara öppna för varandra, att alltid kunna kompromissa. Annars överlever inte det här. Och utan Johan vet jag inte vad jag skulle göra. Han är det som betyder absolut mest för mig.
"When're you gonna make up your mind? When're you gonna love you as much as I do?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar