Helgen, eller rättare sagt dygnet, hos Anna var jättemysigt. Synd bara att jag inte kunde stanna längre. Och kissen, Humlan, var det bästa på länge. Jag blir lika kär varje gång jag träffar ett djur med personlighet, med lite fart och fläkt. Som inte bara är. Och jag saknar Anna redan, såklart.
Sen får jag en speciell känsla, något behagligt och tryggt i kroppen, varje gång jag passerar gränsen från Uppland och norröver. Något som känns hemma, känns rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar