Vi bedyrar att vi valt vår livssituation och blundar för risken att det vi kallar liv kanske i själva verket tränger sig på oss. Ser på oss med oblida ögon och vi speglar oss själva i livet som obildade och ovärdiga. Är det våra förhoppningar eller vår förnekelse som lär oss att ljuga? Som säger på vårt tungomål att ensamheten inte äter upp oss? Vi nekar till att vi inte saknar det vi valde bort och lämnade bakom oss. Vi är ett steg ifrån blindhetens förvirring, förnekelsens svarta tunga.
Där den enas fristad blir den andras olycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar